Historia

Peter Westerberg: ”Med passion kan man övervinna allt”

Hur många gitarrbyggare finns det i landet? Kanske en handfull, det är i alla fall inget dussinyrke. Peter Westerberg är en av de som har det som heltidssyssla. Med kunder som Kalle Moraeus, Roffe Wikström och Love Antell befinner han sig i toppskiktet i sitt skrå. Men vägen dit har varit lång och inte helt spikrak.

Hemma i barndomshemmet i Halmstad fanns en verkstad i villakällaren, Peters pappa var verkmästare och mekaniker och där fanns all utrustning en teknikintresserad tonåring kunde önska, han hade dessutom tillgång till sin fars kunnande. Det blev cykelmeck och en hel del annat pyssel, innan han så småningom gav sig på gitarrer.

– Jag och min bror hade en ”cykel-custom-shopverkstad”.

Nästa steg var att trimma moppar.

– Vi höll på med allt tekniskt.

Eddie van Halens fel

Att bygga om, fixa med och ändra gitarrer, eller ”modda” som Peter kallar det var poppis bland kompisarna i början av 1980-talet, inspirerade av Eddie van Halen som genom att ge sig på sina egna instrument öppnade ögonen på grabbarna för vad som var möjligt.

– När de inte lyckades kom de till mig, säger Peter, som tack vare att ryktet om hans tekniska kompetens spridit sig fick rädda många obarmhärtigt hanterade instrument.

Själv började Peter spela gitarr som fjortonåring, parallellt med det växte även ett intresse för själva instrumentet fram.

– Jag sög i mig all information jag kom över säger Peter och berättar att det var magert med litteratur i ämnet på bibblan i Halmstad vid den tiden.

Lusten att plocka isär och undersöka har varit grundläggande för allt han lärt sig om gitarrer, och givetvis ett glödande intresse för musik.

– Jag plockade sönder dem mer än vad som var nödvändigt för att se hur de var konstruerade.

Det egna musicerandet

Kommunala musikskolan erbjöd inte några kurser i elgitarr när den fjortonårige Peter triggad av Beatles ville lära sig spela.

– Den var ganska traditionell minst sagt. Man skulle först ta sig igenom tre böcker med etyder och sarabander.

Det blev något av ett hinder i början.

– Det var ju skittråkigt.

Medan kompisarna lärde sig spela rock på egen hand trodde Peter att man tvunget behövde lära sig läsa noter för att bli en bra gitarrist.

Men trots musikskolans fyrkantiga regelverk lärde sig Peter och startade så småningom ett band ihop med sin bror Anders.

– Det var taffliga försök i början minns Peter.

– Det var först i 20-årsåldern som det tog fart och vi började skapa oss någon sorts lokalt namn.

Bekräftelsen kom då personer som tidigare inte velat spela med dem hörde av sig och ville vara med och lira förklarar han.

– Vi hade ett rykte om oss att vara ett bra, tajt, basic rockband.

Ofta spelade bandet gratis eller för en back öl, för att det var kul helt enkelt.

– Vi drevs inte av att tjäna pengar och bli kända, vi älskade att komma ut och spela och att publiken uppskattade oss.

Samtidigt var ambitionerna större än så. Bandet skrev egna låtar.

– Det var vår huvudambition. Men det ville inte folk höra, de ville höra Creedence och Stones.

Ett öde de troligen delar med många habila band i halvstora svenska städer.

Bandet höll ändå i och när Peter flyttade till Stockholm försökte han samtidigt som han på allvar började som gitarrbyggare hitta några att lira med och hålla igång med musiken.

– Men det var svårt, band bygger ofta på att man har en tidigare connection. Att försöka komma in som helt okänd var inte helt enkelt märkte Peter.

Det slutade med att han gav upp, medveten om att utmaningarna att hålla ihop ett band kunde ta mycket tid och energi i anspråk – resurser han hellre la på att bygga gitarrer.

Genombrottet

Peter arbetade på Televerket när han startade sin första verkstad 1989.

– Drömmen var att kunna leva på det.

Och även om Halmstad kändes lite för litet för att bli en framgångsrik gitarrbyggare var det där genombrottet kom.

– Janne Bark hörde av sig och ville att jag skulle bygga en gitarr åt honom.

Bark som spelade med Husbands, Triad och inte minst var Ulf Lundells vapendragare i många år bodde i stan och kom hem till Peter för att titta på gitarrer.

– Han tog några ackord och bestämde sig snabbt. Det gav mig lite status även utanför Halmstad säger Peter som ganska snabbt efter att han flyttat till Stockholm några år senare fick erbjudande att börja på en erkänd gitarrfirma.

Vägvalet

Jobbet var på AdLib Guitars, Peter hade ett bra jobb på Kungliga biblioteket men valde att tacka ja. Han liknar det vid att kastas in i ett musikaliskt epicentrum.

– Jag var där i tre år. Det var väldigt värdefullt, vi byggde fantastiska gitarrer som är legendariska idag.

Dessutom lärde han känna många inflytelserika personer i musikbranchen.

– Det var en fantastisk utbildning.

Ändå slutade Peter, han kände sig aldrig riktigt inkluderad. Istället började han studera på universitetet, lärare, byggnadsantikvarie och jurist var några av inriktningarna som provades på, det sista hoppade han av från ganska snabbt. Efter studierna blev det olika kontorsjobb men även om utmaningarna ibland kändes oöverstigliga lämnade drömmen att bygga sina egna gitarrer honom ingen ro.

– Jag satt vid skrivbordet och tänkte på det ändå.

Och även om han inte byggde några, samlade, köpte och sålde Peter gitarrer.

– Jag har aldrig släppt det, jag importerade och distribuerade till återförsäljare. Då var ambitionen att bli en stor agent.

Men efter några år presenterades han av vännen Johan Lövgren för möjligheten att ta över en lokal med tillräckligt låg hyra för att han skulle våga.

– Han såg min potential.

Än en gång stod valet mellan ett tryggt och välbetalt jobb och gitarrerna och än en gång valde han det sistnämnda, den här gången även påhejad av sin fru.

– Både hon och Johan tjatade på mig. Det hade inte hänt utan dem.

Peter hade dessutom genom åren hunnit arbeta upp ett omfattande kontaktnät som hjälpte till att göra det möjligt.

– Jag kände att jag hade en grund att stå på.

Det började med reparationsarbeten och snart hade han mer att göra än han hade kunnat föreställa sig.

Ett eget formspråk

Bland de egna gitarrerna är fendermodellerna populära, en som utmärker sig och blivit något av en klassiker även om Peter tvekar att kalla den det själv är gitarren han döpt till Senkompara.

– Den har fått beröm även internationellt, man ser att den sticker ut, säger Peter och fortsätter:

– Den är jag stolt över om jag får säga det själv. Hade någon annan byggt en sån gitarr hade jag gett dem credd och varit lite avundsjuk summerar han.

Och han har kommit långt från de gitarrer han ritade i pojkrummet, även om ambitionen enligt Peter hela tiden varit densamma.

– Jag har alltid velat bygga något som är funktionellt, traditionellt men ändå nyskapande.

Ibland får han höra att hans formspråk känns igen.

– Det är den bästa komplimangen man kan få, att det syns att det är en Westerberg.

Många vänder sig till Peter för att få en gitarr byggd helt efter sina egna önskemål – custom made. Då händer det inte sällan att Peter får guida dem rätt, det bli annars lätt modell ”kebabpizza-med-extra-allt” och ibland händer det att han vägrar.

På senare tid har även en bas tillkommit i utbudet.

– Det var många som frågade, svarar Peter på frågan varför.

Efterfrågan helt enkelt.

Även om han är väldigt självkritisk är han nöjd med resultatet. Oavsett om det gäller basen eller någon av de egna gitarrmodellerna liknar tankegångarna den hos artister som analyserar sina insatser och nästan alltid hittar något de hänger upp sig på och önskar att de gjort annorlunda. 

– Om jag gjort det där lilla … den där ynka tiondelen … eller någon annan nyans på lacken.

Ändå slutar han utveckla modellerna när han anser dem färdiga, istället för att överarbeta får det hellre bli en ny modell.

– Det kan bli två-trehundra utkast där man sitter och ändrar en linje säger Peter som gärna rådfrågar andra och har en mer eller mindre löst sammanhållen referensgrupp som får tycka till.

– Jag vill stämma av hur det tas emot, säger Peter som även är väldigt lyhörd för kundernas reaktioner.

Men även det som sticker ut och avviker från normen kan vara tilltalande förklarar han.

– Det finns exempel i gitarrhistorien på udda design som blivit klassiker.

Förebilderna

En av Peters främsta förebilder Göran Malmberg har skapat en som minst sagt stuckit ut och gått till historien. ABBA-gitarren som Björn Ulvaeus spelade på i Waterloo.

– Just den var väl mer en plojgrej. Men det stämmer att han är en stor förebild, jag blev varse honom när jag var 14-15 år säger Peter och berättar att han brukade cykla till Domus för att titta på skivomslag där Görans gitarrer var med. Detta var långt innan det gick att googla.

Det var Attack, Dag Vag och Roffe Wikström minns Peter. Många år senare skulle de träffas av en slump på en konsert med blueskungen Roffe. Vid slutet av konserten pekade han ut i publiken mot Peters håll och sa: ”Vi har en av Sveriges främsta gitarrbyggare i lokalen”. Bredvid Peter stod Göran Malmberg, gammal vän till Roffe, kvällen slutade med att de diskuterade gitarrer backstage och åkte samma bil hem.

– Det var helt surrealistiskt, som något man kunde ha drömt som 15-åring.

Och Peter kan inte nog hylla Göran.

– Han är ett geni, han var tidigt ute med att bygga väldigt bra gitarrer, redan i slutet av 60-talet. Han var en pionjär. Dessutom är han världsmästare i tyngdlyftning.

Utöver Göran Malmberg är en annan given förebild Leo Fender.

– Han är nästan en urban legend. Jag älskar att läsa om honom och hur han tänkte.

Varför väljer man att köpa en gitarr från någon som dig?

– Man uppskattar kvalitet och vissa vill ha något som är unikt. De som vill ha mer skräddarsydda gitarrer har ofta väldigt specifika önskemål som de inte kan få uppfyllda någon annanstans. Det kan vara allt från nyans på lacken till vilka stämskruvar det ska vara.

Idag är kunden mer medveten om detaljer än tidigare berättar Peter och säger halvt på skämt:

– Det är internets fel. Förr brydde man sig inte på samma sätt. Idag har man helt andra krav.

Vilka gitarrmodeller som efterfrågas styrs också av vilka gitarrister som är i ropet. Gamla tiders gitarrhjältar spelade på klassiska modeller, det fanns inte så mycket att välja på förklarar Peter, idag är det mer uppdelat.

– Idag är det mer diversifierat, det finns fler genrer och subgenrer och allt är accepterat.

Men det är också en tydligare uppdelning, mer nischat:

– Spelar du blues ska du spela på en viss modell, hårdrock en annan.

De områden där Peter ser mest utveckling av gitarrens utseende och form är inom hårdrock och metal.

– Mainstreamfåran är mer traditionell.

Vad driver dig?

– Passion, sen krävs det tålamod och noggrannhet. Men med passion kan man övervinna allt. Det gäller också att vara nyfiken, trä är ett levande material och man kan aldrig vara helt säker på hur det blir i slutändan, säger Peter som tror att han aldrig kommer känna sig helt fullärd.

– Jag lär mig mycket i mötet med kunderna också, det är bland det roligaste med det här jobbet. Jag lär mig något nytt hela tiden.

Har du någon drömkund?

 – ZZ Tops gitarrist Billy Gibbons. Att bygga en gitarr åt honom är som att designa en klänning åt Madonna.

Berättat för Nina Törmark, journalist